Sagan om Emily.

Jag får inte tag på någon hovslagare jag kan göra tappskokompetens med. Detta måste vara klart på onsdag om jag inte minns fel? Jag är otroligt tveksam till om jag klarar hästskötarexamen, men jag gör det för att jag får chansen. Det känns som att jag behöver anstränga mig bara lite till så går det. Men om det inte går så känns det som att människor blir besvikna på mig, ibland låter man sig påverkas av omgivningen.
Jag vill inte ta studenten. Jag orkar inte söka jobb just nu för att jag känner mig så värdelös. Det verkar som att mamma kommer dra mig till sundsvall. Jag kommer bli en pissfattig parasit och lever med ett distansförhållande, mot min vilja. Jag är otroligt less på mina föräldrar som näst intill lämnar mig eller sliter runt på mig som en nallebjörn. Visst, de har gett mig mer än de behövt, men det är nu jag behöver stöd, men de använder bara sina egon. Men självklart vill jag kunna klara mig själv.
I skolan finns en lärare som öser uppgifter över oss och andra elever som leker irritationsmoment.
Det är därför jag sitter här, akut deprimerad (som håller någon dag?) och orkar inte använda hjärnan. Jag vill bara lägga mig med täcket över huvudet - och eventuellt en chokladkaka.
Ett bevis på detta var fredagens händelse.