Agressioner ut
Denna helg har minst sagt varit omtumlande och otroligt jobbigt känslomässigt. Både jag och min syster har länge diskuterat hur vi blir behandlade. Men på flera månaders tid har det inte skett någon förändring. Jag brukar alltid gå och intala mig själv att den här gången kommer det bli bättre. Men ack så fel jag brukar ha. Det händer varje gång.
Nu har jag haft olika "tekniker" och se om något hjälper. 1. Säga vad dom vill höra. 2. Totalt oengagerad. "Mmm." "Jag svarar inte på den frågan..." 3. Denna gång säga ifrån. Säga hur jag och vi upplever det. Bägaren har svämmat över!
Men överraskats över att inte uppnå framsteg ens. Jag har till och med blivit sämre behandlad och av fel person dessutom.
Det är skönt! Det är skönt att äntligen inse. Vi kommer inte överens, vi har försökt, men det går helt enkelt inte. Punkt. Då kan jag äntligen ge konsekvensen. Att säga nej. Att bryta. När jag tänker på det blir jag rädd. Jag har inte hamnat i situationen och vet inte hur man gör. Men det hindrar mig inte.
Det är en så himla skön känsla!
