Emily delar med sig

... för en gångs skull. Men räkna inte med att bilden blir tydligare för det.
Jag saknar energi, positivitet, motivation och självförtroende/-känsla. Jag vaknar upp på morgonen i mörkret och känner att nej jag vill inte, det går inte, någon kommer kritisera mig. Jag kan väl få vänta med att vakna tills det är ljust.
Så har det varit ett tag. Till största del gäller det skolan, men också frågor om framtiden, olika lösningar på övriga problem som känns som hinder.
Det dyker upp världens monster i halsen när jag är påväg att få fattning om saken. Jag känner hur det faller och faller... Omgivningen kommer och sviker mig och jag känner mig mindre än på länge. Jag blir givetvis ännu mer upprörd och tycker att världen är orättvis. Men det utvecklas till ilska. Nu har det gått över gränsen.

Om jag tappar greppet och trillar ner ska jag klättra upp igen.

Man syr sin egen mantel.
(ingen kommer någonsin göra det åt en.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0