Sagan om Emily.

Idag brast det för mig, kan man säga. Jag har inte riktigt tagit in att jag sitter med en gipsad arm och hur mycket det kommer påverka mitt liv i 4 veckor. Jag har både ont i arm och hals och känner mig mer eller mindre illamående.
I alla fall så ser det ut som att farmor kommer och hämtar mig idag, först skulle mamma det, men hon vill köra hem mig sen istället. Älskling har plötsligt jobb så han lär inte följa med, vilket jag tycker är synd, därför att just nu känns det som att jag behöver honom lite extra. Som vanligt anar jag att att det är jag som får gnälliga kommentarer för att han inte kommer. Är det verkligen mitt ansvar att presentera min pojkvän / sambo för släkten?

Och ja, vi har skaffat kattbebisar. Mamma är inte alls glad. Som sagt: Jag är myndig. Jag tar mina egna beslut.