Girighet
Jag som barn/tonåring, från åk 5-6 och uppåt, har jag inte varit så värst jobbig. Visst, det har pågått en hel del högljudda diskussioner som aldrig löst sig, vi har bara stått och trampat. Orsakerna har till största del varit bråk med min lillasyster: min lillasyster är/var ofta självisk och mycket krävande, jag brukar reagera med förnuft eller ryta ifrån när hon gjort sig värd det, men alltid var det jag som fick ta skiten, vad jag än gjorde. Ibland var det om skolan. Ibland om hästar. Det kunde hända att det var något jag tyckte var fel, att jag ville behandlas på något annat sätt.
Som jag blir sedd av dom idag är ganska delat, till stor del att jag är stark, positiv, ansvarsfull. Det känns som att dom ofta ser mig som att jag ser alla för- och nackdelar, ibland för stora fördelar när det är något jag verkligen vill. Att jag tänker efter först utan att kasta mig in i något. Ett undantag är när jag flyttade ihop med min klasskompis och dom fick reda på det 3 veckor innan. Men jag hade tänkt ut det själv, det var bara det att jag hade sagt "Kära dogbok..." Till dom varje kväll.
Idag är jag 18 år. Det är många gånger jag hört "Du är 18 år nu. Du kan göra vad du vill."
Här kommer ett exempel på att det inte stämmer:
Min nuvarande lägenhetskompis vill inte bo ihop längre (går inte in på detaljer, det blir för långt).
Min pojkvän kan inte bo med sin pappa längre så han söker bostad. Han har varit här ibland, från en helg till en vecka. Det har gått bra. Nu har vi kommit överens om att bo ihop. Det är något jag verkligen vill. Det positiva är att jag slipper en ansträngande flytt (något jag själv inte vill), vi forstätter med hyran blir billigare jämfört med om jag skulle ha en egen 1a.
Jag får reaktionen som att jag kommer binda fast mig i Svenstavik. Svar: nej, jag studerar här. Jag kanske hittar jobb ett tag i Östersund efter gymnasiet för trivseln.
Om han lämnar dig kommer du stå där med en egen lägenhet. Svar: det är inte långsiktigt, jag har drygt 1 år kvar i skolan. När vi flyttade flyttade vi genom samma hyresförening och slapp att vänta 3 månader.
Till sist har jag ingen egen inkomst så jag får inte stå på en egen lägenhet.
Han söker jobb för tillfället så han kan det inte heller.
Orättvist.
Snälla, det här är något jag tänkt igenom, något jag verkligen vill, något jag vill ha och är värd för en gångs skull. Det gynnar dessutom. Men ni får mig att känna mig 1 meter kortare, totalt värdelös.
Som jag blir sedd av dom idag är ganska delat, till stor del att jag är stark, positiv, ansvarsfull. Det känns som att dom ofta ser mig som att jag ser alla för- och nackdelar, ibland för stora fördelar när det är något jag verkligen vill. Att jag tänker efter först utan att kasta mig in i något. Ett undantag är när jag flyttade ihop med min klasskompis och dom fick reda på det 3 veckor innan. Men jag hade tänkt ut det själv, det var bara det att jag hade sagt "Kära dogbok..." Till dom varje kväll.
Idag är jag 18 år. Det är många gånger jag hört "Du är 18 år nu. Du kan göra vad du vill."
Här kommer ett exempel på att det inte stämmer:
Min nuvarande lägenhetskompis vill inte bo ihop längre (går inte in på detaljer, det blir för långt).
Min pojkvän kan inte bo med sin pappa längre så han söker bostad. Han har varit här ibland, från en helg till en vecka. Det har gått bra. Nu har vi kommit överens om att bo ihop. Det är något jag verkligen vill. Det positiva är att jag slipper en ansträngande flytt (något jag själv inte vill), vi forstätter med hyran blir billigare jämfört med om jag skulle ha en egen 1a.
Jag får reaktionen som att jag kommer binda fast mig i Svenstavik. Svar: nej, jag studerar här. Jag kanske hittar jobb ett tag i Östersund efter gymnasiet för trivseln.
Om han lämnar dig kommer du stå där med en egen lägenhet. Svar: det är inte långsiktigt, jag har drygt 1 år kvar i skolan. När vi flyttade flyttade vi genom samma hyresförening och slapp att vänta 3 månader.
Till sist har jag ingen egen inkomst så jag får inte stå på en egen lägenhet.
Han söker jobb för tillfället så han kan det inte heller.
Orättvist.
Snälla, det här är något jag tänkt igenom, något jag verkligen vill, något jag vill ha och är värd för en gångs skull. Det gynnar dessutom. Men ni får mig att känna mig 1 meter kortare, totalt värdelös.
Kommentarer
Trackback
