Sagan om Emily.

Jag är riktigt less på alla vuxna med attityden "Hej, jag är stor nu och jag vet hur man ska leva sitt liv, det är bara jag som har rätt. Du är liten, du kan ju ingenting.". Men såhär är det: du behöver uppleva det för att lära dig konsekvenserna på bästa sätt. Det är så jag vill göra. Jag klarar mina uppgifter utan underkänt men var är tacksamheten? Är det jag eller är det människorna i min omgivning? Jag kan ju faktiskt ta emot tips och råd men att höra dom när jag inte är mottaglig varje gång är otroligt jobbigt.