Sagan om Emily.

Jag vet inte vad det är, men det brukar inte ta så lång tid innan jag går runt och är irriterad, utan att riktigt veta orsaken.
Jag tror det är för att i första hand så känner jag att jag har gett det här 16 år, jag kan allt utan och innan och känner att sundsvall är en tråkig stad.
När jag väl är hemma, hoppas jag på förändring, eftersom jag brukar vara i Sundsvall cirka 1 helg i månaden. Men blir alltid besviken - höga krav? Hemma tror jag att det skulle bli förändring med 2 pers i lägenheten men icke.
Så fort mamma kommer innanför ytterdörren säger hon: Vad stökigt det är här. Även om det städades under gårdagen. Finns det någon annan i världen som dammsugar efter kl. 20?
Hon tycker att vi ska vara hemma så vi kan umgås alla 3, sen går hon till grannen eller till jobbet. Hon säger åt min syster att vara hemma vid middagstid - hon och hennes pojkvän kan ju inte vara med varann hela tiden. Och vips - så får hon sova över endå.
Den ständiga skitzofrenin: Gör vad du vill - det är dina pengar. När man väl är hemma: Var det verkligen nödvändigt? / Jag tycker inte att du ska köpa den.

Jag tycker om min familj, bara man inte får för stor dos. Men jag är less på att dom måste lägga sig i mina val och alltid kritisera mig eller varandra. Just mitt sista grundskoleår var riktigt svårt och det var väldigt dälig stämning - och det ville jag ifrån. Men det ser ut som att det inte kan förändras och jag inte kommer ifrån det. Som sagt så har jag gett det 16 år och ser det som att grunden är klar. Jag vill stå på mina egna ben utan att folk känner att jag lämnar dom. Det är meningen att jag ska in i vuxenlivet nu.

Det känns jätteskönt att börja skolan igen. Tillbaka till vardagslivet och försöka få någonting gjort. Tillbaka till att fortsätta bygga på de där framtidplanerna.