Sagan om Emily.

Igår kväll åkte jag till Sundsvall. Min mamma tyckte jag var tokig som meddelade henne bara 3 timmar innan hon skulle hämta mig från tåget.

Idag har det varit underbart väder så jag och vovven har suttit ute. Han såg halvt död ut. Mot kvällen övningskörde jag. Kärringstoppen tappade vi räkningen på. Mamma har en knäpp bil; kopplingen är för lång och gasen så kort så man får olika långa ben! Jag har noll kroppskontroll. Jag har ingen känsla i fötterna, jag vill köra barfota! Jag såg nog skärrad ut när det väl gick framåt, när jag inte visste vad jag skulle göra och bilen stannade såg jag allmänt virrig och oskyldig ut så mamma kunde verkligen inte hålla sig för skratt till slut. Sammanfattningsvis: nu vet jag vad man ska göra när man startar en bil. Mamma har fått sig några whiplash-skador till, och ett väldigt gott skratt.